Hur mycket jag äcklas av mig själv

Jag äcklas av att vara mig

I den här äckliga kroppen

Det finns ingen logik

Inte heller vett

Jag borde

Bara

Dö

Jag önskar att jag kunde bli något, jag önskar att jag var du, jag önskar att jag hade levt livet.

Istället sitter jag här och har tappat alla vänner, en efter en.

..och jag är inte längre nöjd eller stolt över någonting alls som är mitt.

Jag är så sorglig. Förstår inte riktigt menningen med mig själv.

...och kan inte Laila komma hem och ge mig mitt sertralin, för Camilla slarvar med allting och glömmer bort att ge mig min medicin.

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Even though I am loved I can't function well

Säger det till mig själv hela tiden fast än engelska inte är mitt modersmål eller andra språk. Mitt andra språk är bara skrik och grin.

Föresten vill jag bara lyssna på queens of the stoneage i evigheter och vara någon annanstans. Typ arton år fyllda i tanto eller på en mysig hemmafest med soft musik.

Jag har inte varit med klara på evigheter, det känns som att allting dör. Jag kan inte rita för det finns ingen som inspirerar min vardag. Snart är det sommarlov och jag vill hellre ha skola. För jag har så mycket efter i matten att jag vill avlida. Allting är inte hemligt. Jag fick panikångestattack igår. Just då orkade jag inte bry mig. Jag kunde inte hålla tillbaka något. Jag skrek att jag ville dö och att jag var misslyckad. Min lärare stod i korridoren och vart alldeles förtvivlad. Jag kunde inte andas normalt ett tag. Det kändes som att jag skulle dö och att lektionen vart förstörd på grund av mig. Jag önskar att jag kunde säga förlåt till hela klassen men det vågar jag inte nu. Vi går omkring och låtsas som ingenting har hänt. Lisa fick mig att säga saker jag absolut inte ville att hon skulle veta. Vi satt utanför skolkuratorn och han hade som vanligt ingen tid. Jag slutade gråta för jag tycker inte synd om mig själv. Jag måste ju skärpa mig. Alla människor är ju inte fina. Alla är inte sansade. Speciellt inte jag.

Jag mår inte bra och jag orkar inte träffa folk. Jag går ständigt runt i huvudet att jag måste bli klar med krönikan, bokpresentationen och reportaget men skjuter bara upp de som mycket som det går. Jag tänker städa & tvätta nu. Efter det tänker jag skriva klart reportaget, krönikan & bokpresentationen. Sen kan pressen lätta. Då har jag bara F i matte 1.

Jag vill bara lägga mig ner och blunda, jag skiter i allting just nu. Jag är i en burk och öppnar någon den blir jag arg. Jag vill vakna när jag känner att jag orkar allting.

Dagarna är riktigt tråkiga. Seriöst jag dör. Ingenting händer. Jag vet inte hur man ska göra nu igen.